Jessica Andersson

Musiken drog igång och tjejen på scenen förde mikrofonen till ansiktet:
”Främling, vad döljer du för mig, i dina mörka ögon?
En svag nyans av ljus någonstans, men ändå en främling…”
Jessica satt så nära tv´n att näsan nästan snuddade vid rutan. Hon var helt fångad av sången, uppträdandet och attityden. Hennes bror Johan satt precis intill, men mest för att han tyckte Carola var så snygg.
”Ta första stegen och visa mig vägen ikväll”, sjöng Carola, och på Timmervägen i Skövde var det en tioårig tjej som definitivt bestämt sig för sin väg. Exakt 20 år senare var det hon själv som stod på scenen i Scandinavium och just vunnit den svenska uttagningen i Schlagerfestivalen.

Det verkar som årtal som slutar på 3 är särskilt betydelsefulla för Jessica Andersson.
1973 föds hon i Lidköping.
1983 ser hon Carola och blir såld på schlager.
2003 vinner hon och Magnus Bäcklund den nationella uttagningen och får representera Sverige i Eurovision Song Contest i Riga. Rätt låt vann, tyckte både tidningarna och tittarna för en gångs skull.
Det måste hänt något viktigt 1993 också…
Men det var alltså i Lidköping det började. Men lagom till Jessica skulle börja skolan hade familjen flyttat till Skövde.
Det var till Timmervägen flyttlasset gick, de har bott på båda sidor vägen, både i de tidigare blå husen och i de gula tegelhusen.
– Jag fick börja i första klass i Skogsroskolan. Den är riven numera. Sedan blev det Rydskolan.
– Jag har rätt speciella känslor för Skövde, jag tycker det är en härlig stad. Och jag hade en bra uppväxt i Södra Ryd. Det fanns de som sade att det var en bråkig stadsdel, men det märkte jag inte av. Jag trivdes bra där.

Musiken var ett stort intresse redan innan Carola dök upp på scenen.
– Christer Kempe som var musiklärare på Rydskolan trodde mycket på mig. Han uppmuntrade mig verkligen att satsa på musiken.
– Jag var ganska lat i skolan, och betygen var därefter. Jag sökte till musiklinjen, och tror att Christer la ett gott ord för mig. För året efter kom jag in där.
Jessica ställde upp i lokala talangtävlingar och sjöng.
– Jag spelade lite blockflöjt också. Men annars är det sången som alltid varit mitt instrument.
Och faktiskt, redan i sjunde klass fick hon spela in sin första singel.
– Niorna på Rydskolan hade en antidrogkampanj. Och någon kläckte idén att vi skulle spela in en låt. Christer hade en liten studio hemma hos sig i Lerdala, och där spelade vi in. Vi kallade oss för Creation och hade två låtar: Ånger och Gone with the wind.
– Vi gick runt och tog upp beställningar på skivan innan den var klar. Vi sålde till föräldrar, släktingar och kompisar, så den var finansierad redan när den kom ut. Den sålde i alla fall 2 000 ex.
Creation blev en grupp som höll ihop i några år och hade en del spelningar.
– Vår premiärspelning var naturligtvis i Rydskolans matsal. Men sedan var vi ute på fritidsgårdar och andra ställen.

Jessica var övertygad om att det var sången hon ville ägna sig åt. Fast det fanns ett krux: scenskräcken.
– Jag har alltid varit ökänd för att vara ett nervvrak på scen. Jag ville bara inte gå upp, och mådde jättedåligt innan jag stod där. Det där höll i sig länge, det var först för 5-6 år sedan jag kom över det.
– Jag kom till en punkt där jag till slut bara bestämde mig. Det här måste jag komma över, och göra det bästa jag kan, tänkte jag. Men självklart kan det fortfarande kännas pirrigt när det är i större sammanhang.

Men det blev bara två terminer på musiklinjen. Annat kom emellan, och det var inte ens Jessica som hade tänkt ut det.
En kompis anmälde henne till en modelltävling. Jessica själv var först mycket avvisande.
– Den avgjordes en onsdagskväll på Bogrens. Ja, hur det nu var så gick jag dit, och vann uttagningen. Och i den rikstäckande finalen kom jag sedan fyra eller femma.
– Med på riksfinalen var en fransman från en modellagentur i Paris. Och han ville att jag skulle börja hos dem.
Mamma hemma i Södra Ryd var minst sagt skeptisk. Flickan var ju bara 16 år. ”Jag fyller 17 snart”, invände Jessica.
Mamman diskuterade saken med Jessicas pappa, som bor i Stockholm, De var överens om att någon av dem borde följa med.
– Men de hade sagt på modellagenturen att jag skulle bli mött redan på flygplatsen, så det tyckte inte jag behövdes. Fast visst var jag rätt nervös. Så kommer jag till Paris, och naturligtvis finns ingen där för att möta mig.
Jessica är nära att ringa hem och säga att hon sätter sig på första plan tillbaka, men får tag på folk på agenturen som fixar fram en taxi.
– Det var naturligtvis spännande upplevelser för en sjuttonåring. Men jag var yngst av alla, och de hade haft långa samtal med mina föräldrar. Så de var väldigt omhändertagande. Jag var strängt tillsagd att vara hemma vid vissa tider. Så jag missade alla de stora festerna.
– Sedan jobbade jag i Paris i olika perioder fram till 1994. Musiken fick ligga på hylla så länge. Men då kände jag lite pressen att jag var tvungen att skaffa mig någon utbildning.
Så det blev ett rätt rejält scenbyte: från Paris modellvärld till undersköterskeutbildning i Mariestad.
– I den vevan började jag köra med ett lokalt rockband, ”Angry Andersson Band”. Det var jag och Pia Wäninen som körade. Det här bandet blev lite av ett kultband lokalt. Vi ska faktiskt återses för en spelning i Skövde i höst.
– Sångaren i bandet, Rickard Andersson, var rätt speciell. Han gjorde verkligen en show av uppträdandena, blåste eld, och hade mycket speciella scenkläder och så.

Till och från arbetade hon också i vården. Det var vikariat på olika sjukhem. Men musiken och bandet tog också allt mer tid, även på det rent privata planet.
Jessica hade blivit kär i Rickard, och de gifte sig i juni 1994.
Nu hade hon också fått kontakt med två personer från schlagerbranschen: Christer Lundh och Mikael Wendt.
– De hade en studio, Boogaloo studios, på Norra Bergvägen. Jag gjorde en del reklamjinglar åt dem. Men de undrade också om jag ville sjunga en lite poppigare låt de hade skrivit. Det ville jag så klart. Låten var rätt ovanlig, en rap-ballad. Det var en rap i grunden, så kom jag in i refrängen.
– Vi åkte till BMG i Stockholm och spelade in den. Då hade jag skivkontrakt ett tag. Men skivan blev ingen succé, och det hände inte mycket i övrigt.

På hemmafronten hände desto mer. 1996 gick både bandet och Jessica och Rickard skilda vägar.
Jessica återvände till Södra Ryd, nu till Spånvägen, och fortsatte jobba som undersköterska.
– Efter ett tag ringde de och sade att de skulle sätta upp en föreställning på Billingehus. Idén var att göra som på Wallmans salonger, att serveringspersonalen uppträdde. Så jag gick med i det. Vi körde tre kvällar i veckan.
Idén kom om att göra en turnerande variant av uppsättningen. Frågan gick till Jessica och en tjej från Uddevalla, Kim Kärnfalk (senare i Friends).
– Vi kallades Torestads orkester. Det låter väldigt oglamouröst. Men vi skulle hastigt ha fram ett namn, och tog sångarens efternamn.
De reste runt och jobbade på krogar och firmafester i några år. Men inför 2002 tunnades skaran ut. Kim valde Friends, och Jessica väntade barn.
Nu levde hon med sambon Jonas i Trollhättan, och var hemma en dag när telefonen ringde:
– Hej, dä ä Bert.
Bert berättade om ett nytt tv-program, Fame Factory. Han ville Jessica skulle delta.
– Jag sa ärligt: Jag är gravid. Fan, va synd, sa Bert. Så la han på.
– Men jag tänkte efteråt: Den här chansen kommer inte tillbaka. Så jag ringde Bert igen, och vi bestämde att träffas. Och han gillade mig, tror jag. Jag åkte till uttagningen i Helsingborg och kom med.

Höggravid åkte hon till Fame Factory i Skara och blev kvar i nästan två månader. Jessica var sist kvar bland tjejerna i tävlingen, men den verkliga vinsten kom den 29 oktober 2002: Sonen Liam föddes på KSS i Skövde.
– Redan då visste jag att jag och Magnus Bäcklund var tilltänkta för en låt i Schlagerfestivalen.
Och hur det gick vet vi: Give me your love med Fame tog hem segern med 240 poäng.
Fame betyder enligt ordboken berömmelse eller ryktbarhet. Vilket stämde, det kunde Jessica och Magnus konstatera.
– Vi kom till en skivsignering i Torp i Uddevalla. Det var 300-400 personer där som skrek.
– Vad det betydde för fortsättningen? Ja, allt. Utan Melodifestivalen hade vi bara varit två Fame Factory-artister i mängden. Och det har varit fantastiska år sedan dess, jag och Magnus har haft mycket kul. Från början blev vi ihoptufsade av Bert. Ingen visste om vi skulle fungera ihop.
Men kanske kommer de att gå åt olika håll framöver. Jessica är mer åt schlager och country, Magnus mer åt rock och soul.
Och båda vill väldigt gärna delta i Melodifestivalen igen. Men då blir det förmodligen som soloartister.
Athen hägrar alltså?
– Just det, Europafinalen blir ju där. Vi får se hur det utvecklas.
Genom att Skara blivit schlagercentrum har också Skövde fått en släng av sleven. Inte så liten heller. Calle Kindbom och Carl Lösnitz som skrev Give me your love kommer från Skövde liksom Tomas G:son och Dick Cruslock.
– Ja, det är tur att Bert finns där. Jag är glad att han inte fallit för att flytta någon annan stans. Han bevisar att Sverige är större än Stockholm. Och hans verksamhet ger jobb åt många duktiga människor.
– Det finns många förståsigpåare i den här branschen. Men få som är öppna och ärliga. Det är Bert, på både gott och ont. Men jag vet att om han tappade tron på mig så skulle han säga det. Han kan vara brutalt ärlig. Men han har ett stort och gott hjärta.

Hon håller kontakten med Skövde. Hennes bror Johan bor kvar där, liksom mamman. Och många av vännerna.
– Jag försöker vara där rätt ofta. Är jag där vill jag gärna fika på något av ”våra” gamla ställen, på Helénsgården eller Skafferiet, där brukade vi alltid träffas. Skövdeborna är rätt öppna, och partysugna. Jag tänker direkt på min kompis Camilla från Stöpen.
– Och är det en fin sommardag känns det ofta som att jag skulle vilja gå gångvägen från Södra Ryd på väg till Karstorp för att bada. Det är så fint där, och den vägen väcker så många goda minnen, säger Jessica Andersson.

Texten är hämtad från ”Berömda personer som kommer från Skövde”, skriven av Janne Sundling och utgiven på Stenberg.Schentz förlag.